Eftersom du finns så gör du livet svårare, på ett bra sätt.
Novell, berättad av; Sarah själv.
Döv, inte död.
”Den dagen började bra, men slutade hemskt. Då, när jag vaknade på sjukhuset.
Det var tyst, jag hörde inte något ljud. Inga fåglar som kvittrar utanför fönstret, inget tv ljud. Fast det kanske var mitt i natten? Nej, det kan det inte vara för att det är för ljust innanför ögonlocken för att jag skulle kunna somna om. Jag öppnade ögonen och såg min Mamma omfamna mig, en läkare le. Jag såg inte min Pappa men hann uppfatta omgivningen innan han kom in. Jag var på ett sjukhus, med dropp i armen. Men jag hörde inte det vanliga sjukhuspipet. Läkaren började röra på fingrarna på olika sätt och samtidigt röra på munnen, han pratade teckenspråk. Men med vem? Han tittar på mig, men jag fattar inte varför. Jag kunde inte ens teckenspråk!
” Varför talar du teckenspråk med mig?” Frågade jag till Doktorn och hör bara hur rösten låter i huvudet och inte i luften. Alla lät orden flyga i luften tills mamma skakade på huvudet och brast i gråt. Böjde mig fram och kramade henne hårt, jag förstod vad jag var men ville inte förstå. Jag började gråta samtidigt som min Pappa också börjar krama oss. Läkaren gick och kom tillbaka med en stor vit tavla och en tuschpenna. Han gav den till Mamma som släppte oss och tog emot den. Mamma och Pappa började skriva ner en lång text på tavlan. Efter en stund vände dom den och lät mig läsa.
Vi är ledsna gumman, men du är döv.
Även om jag redan hade kommit på det själv än så länge så kunde jag inte fatta det. Tanken ekade inom mig medan jag läste vidare.
Du ramlade av Figo, när ni skulle hoppa över vattengraven. Den som är egentligen en sjö. Mamma stod vid hindret när du kom. Och precis när du hoppade över hoppade samtidigt en fisk upp ur vattenytan. Den sprattla till på Figos mage och han började skena in i skogen. Du hängde kvar en bra stund innan han helt plötsligt gjorde en u-sväng. Då flög du iväg från ryggen och in i ett träd, en gran. Du gled ner på stammen, men du var redan avsvimmad. Figo fortsatte hemåt och nu står han hemma, oskadd. Medan du ligger här, du har tappat minnet och är döv. Vi är ledsna, puss Mamma o Pappa!
Jag tittade upp på doms tårögda ögon, dom log. Jag log tillbaka men kände klumpen i magen av obehag.
”Snälla! Låt mig rida igen, snälla Mamma!”
Bad jag Mamma ivrigt för säkert hundrafemtiosjätte gången. Men hon skakar bara bestämt på huvudet. Det var tre månader efter Olyckan, hela familjen och min bästis – Afrodite - hade lärt oss teckenspråk varje Lördag. Afrodite tog hand om min häst Figo så länge Mamma inte vill att jag ska gå i närheten av hästar. Inget var som förr, utom en viss dröm. En dröm som jag drömde varje natt, men den kändes alltid ny. Den drömde jag två dagar innan Olyckan. Den handlade om att jag en natt rymmer hemifrån och cyklar iväg till stallet. Hälsar på Figo, några gånger smyger jag med en morot eller ett äpple till honom. Varje gång känns som en ny natt, som om jag hälsar på honom varje natt utan att egentligen göra det. Jag vände snabbt tillbaka till värkligheten.
” Snälla! Mamma jag ber! Jag hoppar aldrig mer fälttävlan igen!” Jag bad igen och igen. Till sist hade jag tillåtit mig själv att om jag bara fick borsta Figo några gånger i veckan skulle jag vara nöjd. Men nej, Mamma var bestämd. Jag skulle aldrig mer få se Figo. Jag var tvungen att torka bort några tårar från kinderna. Mamma såg olyckligt på mig och använde teckenspråk om att om jag någinsin påpekade något om Figo igen så säljer dom honom. Tårarna rann ner ännu snabbare och jag såg olyckligt på Mamma, men hon vände bara ryggen mot mig och gick iväg.
Varje dag i skolan frågade jag hur Figo mår och om han fortfarande gnäggade efter mig. Han mådde ofta bra, han en dag hade helt kommit över Vattengravar och ja, han gnäggade fortfarande efter mig. Jag blev alltid tårögd när hon svarar så, men sen fick jag alltid prata om min dröm.
”Den är borta...!”
Blev mitt svar en dag till Afrodite. Min dröm var borta. Det hade gått en månad till sedan jag sist tjatade om Figo med Mamma. Fyra månader och en två dagar innan min dröm började, fyra månader innan Olyckan.
Den natten bestämmer jag mig att förverka min dröm. Att rymma till Figo. Jag tassar ifrån min säng fullt kläd och smyger ut ur sängen. Jag tar fram min gamla cykel och börjar cykla ner för vägen.
”Mot stallet!” Viskade jag och skrattade lyckligt, det var länge sen jag sa så. Det tar en kvart i vanliga fall att cykla dit men jag cyklade dit på tio minuter. När jag kom fram så slängde jag undan cykeln så att den skramlar till. Jag går snabbt mot den stora trädörren och i mörkret letar jag efter handtaget.
”Jag ska komma ihåg att tacka Marie efter att inte ha stängt dörren...” Mumlade jag och sedan tog jag ett djupt andetag av den friska nattluften. Jag drog upp den stora dörren, men bara precis så att jag kunde smita in. Jag kryper in utan att stänga efter mig. Jag tog ett till djupt andetag av den ljuva hästlukten och jag gick förbi första raden hästboxar. Vid andra så svängde jag åt höger. På vänster sida, nummer fem står Figo och tittar nyfiket ut ur boxen. Hans svarta man till hans skimmel kropp såg magisk ut i den stunden. Jag märkte inte förrän då att jag grät, stor grät. Figo började ivrigt sparka med hoven mot boxdörren och kasta med mannen. Han gnäggade ett hjärtskärande skri.
”Hej Figo!”
Även om jag visste att man inte skulle springa i stallet, så gjorde jag det. Jag sprang dom sista tio meterna så fort jag kunde. Ändå kändes det som om jag försökte nå molnen, Omöjligt. Men detta var till sist inte omöjligt . Jag öppnade boxen snabbare än blixten och kastade mig in i Figos svarta man, medan han frustade glatt.
”Hej Figo-gubben!” Sa jag snyftandes. Jag gosande med honom så att det kändes som timmar. Till slut somnade jag under krubban med hans huvud i famnen. Jag drömde om mitt och hans liv innan Olyckan, men det kändes som om det samtidigt skulle vara framtiden.
”Sarah!”
Ropade en förtvivlande röst. Jag vaknade med ett ryck. Jag svarade och efter en stund hörde jag ett par snabba fotsteg. Jag såg Mamma rycka upp boxdörren och leta efter mig med blicken, och blicken fann mig. ”Åh Sarah!” Mamma skyndade fram till mig utan att ge Figo en ända blick. Jag märkte då att jag grät.
”Har Figo gjort dig illa?” Frågande hon förtvivlat och sorligt samtidigt hon gör tecken med händerna, men hon önskade nog att jag inte skulle vara döv då. ”Då ska han förbanne mig slaktas!”
Jag skakade snabbt på huvudet.
Vad är det då? - Frågade hon med tecken, och kunde inte se nått annan orsak.
”Du avbröt min dröm!” Utbrast jag medan jag snyftade. Mamma log och frågade vad den handlade om. Jag torkade bort tårarna och samlade mig.
”Mitt och Figos liv tillsammans före Olyckan!” Började jag. ”Och att jag fick behålla honom efter Olyckan! I all evighet!” Långsamt började tårarna rinna igen och Mamma sätter sig bredvid mig.
” Att en häst kan göra en så lycklig!” Sa hon och suckade.
”Och Olycklig...” Muttrade jag och Mamma tittade allvarligt på mig.
”Om du aldrig gör så här igen...!” Började hon och jag nickade ivrigt. ”Så får du behålla honom!” Jag kramade om Mamma och tittar sedan leende på Figo. Min egen häst.
Två veckor efter i skolan.
Afrodite hade fått en egen häst och vi red ofta ut tillsammans. I skolan en dag skulle vi skriva en dikt, valfritt ämne. Och min skulle såklart handla om Figo!
Dikt av Sarah
Döv, inte död,
Jag behöver ingen nöd.
Mitt hjärta det brinner,
för ditt lilla skimmer.
Figo är ditt namn,
och du är alltid bredvid min famn.
(Vid hjärtat)
<3 u 4-ever my Figo!
Den sitter nu uppe på min vägg i rummet, och varje gång jag tittar på det spelas hela historien upp för mig. Idag rider jag Figo varje dag och jag är så lycklig man kan bli!
Skriven av MIG! =)
