.

Novell:

”Kan du gå ut med Lilo?” Ropar min min Pojkvän genom huset.

”Jadå!” Svarar jag och stänger av min Mac dator som jag fick i Julas. Jag går genom korridoren. Den gula fula korridoren som vi aldrig lyckas få snygg, till hallen, tar hennes koppel från en gammal järn krock, och plockar i lite hund godis i en svart liten påse. Jag drar på mig mina kängor och en mörkbrun jacka.

”Lilo, gumman?” Ropar jag in i lägenheten och hör snart ett ljud av springandes tassar emot trägolvet. Vår lilla Beagle kommer springandes in i hallen. Jag böjer mig ner och får en blöt puss av henne. Jag klappar henne över ryggen och drar på henne sin sele.

Lilo är mitt liv, förutom min Pojkvän Jonah. Lilo kommer från min systers uppfödning och hade svårt att andars. Efter två intensivera operationer kunde hon andars normalt igen. Jonah vill egentligen inte ha så mycket att göre med henne, men han har inte heller något emot henne. Medan jag älskar henne. Hon är min lilla ögonsten, på ett halvår.

”Vi går nu!” Ropar jag och min Pojkvän muttrar något till svar. Jag öppnar trädörren och Lilo skjuter sig ut ur lägenheten. Vi går till den gamla hissen och jag trycker på knappen. Jag ser genom det tunna gallret att hissen är på väg. När det kommer ta det en stund innan dom gamla tröga dörrarna öppnar sig. Lilo hoppar glatt in i hissen. Hon älskar hissar, hon gillar hur dom åker ner och kittlas i magen. Eftersom vi lika väl kan gå i trappan så är det bara två våningar. Slutar lika snabbt det börjar. Vi går ut ur hissen och jag puttar upp den tunga ytterdörren. Vi kommer ut i den bäck svarta hösten mörker. Vi bort mitt inne i Gamla stan, en av min gamla farmors lägenhet som jag ärvde när hon dog, när jag var sju. Jag minns inte henne längre, men jag tackar henne än för lägenheten.

Jag svänger åt höger på en gång och går på en liten trottoar med sprickor i. Jag tittar upp på dom gamla lyktorna, som knappt lyser något längre, på dom gamla slita gula husen som reser sig om oss. Helt plötsligt stannar Lilo för att kissa. Jag stannar, suckar och det ända som hörs i mörkret är mina andetag. Sedan fortsätter vi några hundrameter innan vi än en gång svänger åt höger. Här har jag inte gått med Lilo innan, så hon stannar va annan meter för att lukta eller lämna urin spår. Ett par nykära personer som ser ut och vara lika gamla som jag, runt tjugo. Dom går lika snabbt som dom kom på gatan. Fågel kvittel och någon bil som gasar högt så att det ekar bland husen. Vi kommer till en park på höger sidan, den har vi endast varit i på dagen eftersom det sägs vara missbrukare där på nätterna. Jag ser inte längre vårt hus, men om jag svänger höger och sedan höger igen så kommer jag tillbaka på rätt gata.

Då börjas det spela Boyfriend av min mobiltelefon. Det är Jonah.

”Zara.” Svarar jag.

”Kan du skynda dig hem?”Frågar hans sametslena stämma. Jag suckar, detta är min enda egna stund utan jobb och andra saker. Bara jag och Lilo.

”Whay?” Frågar jag och får stanna för att Lilo ska lukta på något intressant.

”Tv är paj, igen.” Säger han och jag suckar. ”Snälla! Det är bara du som vet hur man gör, snälla, min ängel.”

”Bara för att du är så gullig, men nästa gång så får du leva utan sporten.” Varnar jag och börjar äntligen gå igen. Han är på väg att säga emot men jag avbryter. ”I typ en kvart! Men jag kommer!”

”Tack, du är bäst. ” Säger han och jag flinar och skrockar så att han även kan höra att jag blir glad av hans smicker.

Vi lägger på, nu är bara ett problemet som återstår, vilken väg ska jag ta? Ska jag gå tillbaka eller gena genom parken? Lilo börjar dra i kopplet, framåt. Jag låter henne välja vägen och fortsätter då att gå. Då ser jag en ensam man gå åt andra hålet. Han ser dyster ut men mer hinner jag inte fundera över det, för då är det dags att gena. Lilo går glatt åt det ny hålet. Parken är mörk. Och är kanske bara ungefär femhundra meter lång. Vi går på asfalten som lyses upp av gamla lyktstolpar som är nedklottrade och som varannan ej fungerande.

Man får en obehaglig känsla av mörkret, som ögon som blickar. Andetag i nacken, steg bakom ryggen. Jag skyndar mig och hör då snyftningar längre fram. Sen hör jag hur det bryts ut i ett skratt. En man visar sig framför vägen. Jag drar Lilo närmare mig. Jag är bered att skrika ”Hem” till henne då vi tränade henne att springa hem när hon kommit bort. Då var det meningen att någon skulle säga det ordet på något sätt och då skulle hons springa dit. Om det händer något nu, så överlever i alla fall henne. Vi har även lärt henne att leta reda på oss med våra namn.

”Är det mitt fel?” Frågar mannen i ett skrövligt skjut. Han har på sig en fin kostym och flickan som gråter sitter vid ett träd inte långt bort ifrån honom.

”Vad?” Frågar jag skrämt. Jag backar några steg och drar Lilo med mig.

”Att hon gråter, så klart!” Utbrister han, full. Han är självklart full.

”Jag vet inte, jag var inte med. ” Han är bara fem meter ifrån mig nu, jag backar men han följer bara efter. Jag tittar bakom ryggen och ser en husvägg någon meter bakom mig. Jag backar och min rygg stöter emot den hårda vägen. Han närmar sig ännu mer.

”Låt henne va!” Skriker tjejen ifrån grannen. Hon bryter på Spanska och ser väldigt liten ut.

”Tyst!” Säger han bara och gör en gest så som om han hade slagit henne över kinden. Hon slänger samtidigt med huvudet och vägrar att titta mer åt vårt håll. Han blixtrar i ögonen och återvönder surt till mitt som inget hänt.

”Ljug inte!” Skriker han och står nu någon decimeter ifrån mig. ”Vad det jag?”

Jag nickar, sedan skakar jag på huvudet av rädsla. Jag vet inte vilket svar han är ute efter. Han tar sats med foten och sparkar. Om jag tittar ner på vad han sparkade på så skulle våra huvuden krocka. Då hör jag ett gnälligt tjut. Lilo.

”Nej!” Skriker jag och försöker putta bort honom för att se ner, men jag misslyckas. Jag hör hur hon reser sig upp igen och jag stirrar mördande på mannen. Han flinar otäckt.

”Hem, Lilo, Hem!” Skriker jag och mannen tittar frågande på mig. Jag ser Lilo springa bakom honom, förbi tjejen och hon springer ut ur den och hemåt. Nu är det bara jag också, tanken slår mig. Jag försöker hopplöst rymma ifrån honom. Nu står han med händerna mot väggen bakom mig.

”Snälla, låt mig gå!” Mumlar jag och börjar gråta tyst. Han sträcker fram handen och torkar bort min tår. Fan heller.

”Låt, mig va, ditt pervo!” Skriker jag och smackar till honom över kindern. Fan. Vad har jag gjort. Han tittar ursinnit upp och slår mig över kinden. Det bränner men jag ger mig inte. Jag sparkar honom i magen och han tar tag i mitt huvud. Sekunderna stannar nästan, så långsamt går det. När han slår mitt huvud om och om igen i väggen. Jag skriket hjärtskärande och sparkar med benen, men missar. Jag ser nu en man går förbi parken och jag skriker igen. Då hör jag sirener. Mannen släpper mig, men jag är livlös. Jag stirrar upp i rymden, men nu försvinner min syn. Det blixtrar till.

Jag ser Lilo slicka mig i ansiktet, Det blixtrar igen jag ser när jag såg Jonah första gången.

Blixt Jag skrattar med min bästis Carolina. En stor smäll Min mammas bergrävning.

”Zara, hör du mig?” Hör jag en mans röst.

”ahb” Blir ordet som skulle blivit 'ja'. Rösterna försvinner.

Blixt. Pappas min när jag bestämde mig att behålla Farmors lägenhet .Smäll. När jag och Jonah målar om hallen för tredje gången. Synen kommer tillbaka. Jag ser taket i en bil, den är gul och grön.

Blixt. En begraving. Blixt. Blommor på en kista, min favorit blommor. Röda rosor. Blixt. Jonah sörjer. Blixt. Pappa sörjer Blixt. Min döda mamma sörjer Blixt. Min syster sörjer Blixt. Jonah ensam i ett vårt sovrum. Sörjer. Sörjer mig.

Jag skriker rakt ut och jag hör hur dom runt mig rör sig ännu snabbare. Det gör så ont. Det bränner. Blodet pumpar, jag är blöt i munnen. Jag kvävs av vattnet. Jag stirrar än en gång, men denna gången i en lampa. Operation sal. Jag hostar. Blixt. Jag ser blod rinna ner för ansiktet. Jag ser vanligt igen. Jag hör gråtande människor. Dom tjuter av ilska och sorg. Jag skulle ha vilja trösta, men jag ligger kvar. Jag hostar. Blodet pumpas. Det bränner. Jag försöker skrika med det går inte. Någon tar min hand, Jonah. Han ser proffsig ut i gröna läkare kläder. Men hans ögon ser oroliga ut, som om han skulle mista sin Pappa. Dom älskar varandra så. Jag ler, eller jag försöker i alla fall. Han stryker min hand, jag stryker tillbaka, han trycker min hand och jag trycker tillbaka. Han ler med ögonen men sen så ställer han sig på knä, kysser min hand.

”Jag ska ta hand om Lilo, för dig. ” Mumlar han. Jag försöker fråga varför, men då blir det än till Blixt. Det kommer ingen bild. Bara svart. Bara svart, svart dom döden.

 

Jag gråter t.o.m själv i slutet. Men, men. Så kan det va ibland. Nehe, inte vara glad nu ne.

Pözzii