Snart är jag borta.
EN STEN HAR letat sig in genom hålet på knäet i jeansen.
Hålet Lina har fått av att krypa på asfalten. Stenen klibbar
fast blodet. Biter längre in i såret. Hon försöker skrapa bort
den genom att dra knäet mot trottoaren. När hon inte lyckas
orkar hon inte bry sig. Istället nästan njuter hon. Det gör ont.
Riktigt ont.
Om hon koncentrerar sig ordentligt på smärtan in knäet
kanske hon inte känner allt det andra lika mycket.
Hela tiden hoppas hon på att den andra smärtan ska bli
lite mindre påtaglig. Inte attt den ska försvinna. Det har
hon redan förstått att den aldrig ska göra.
Men att bara få glömma den för en kort sekund.
Ingenting blir någonsin som förr igen. Hon hatar. Hatar.
Hatar dem. Alla fyra. Men mest av allt hatar hon sig själv.
Hon tittar upp. Vet inte hur länge hon har krupit eller
hur långt hon har kvar. Allt hon ser är hus och den
svarta asfalten.
Det verkar som om solen har gått upp. I framtiden
kommer hon att hata soluppgången.
HON HATAR HATAR HATAR. HATAR SIG SJÄLV.
En del ifrån "Snart är jag borta" av Hanna Jedvik.
Den är bra och jag läser den just nu, lånade
den ifrån Maja.
Så här står det på baksidan:
MAJA OCH LINA
är som natt och dag, fastän de är så lika.
Medan Maja alltid gör sitt bästa för att hålla
skenet uppe, aldrig gråta, bli arg och skrika,
gör Lina vad som faller henne in. Maja är
ett fladdrande kärleksvrak - Lina verkar aldrig
ens bli kär. Maja längtar till Göteborg, och
Lina orkar knappt leva med sig själv. De
är varandras allra närmaste vänner, men det
finns hemligheter som man inte kan berätta
för någon.
Om att längta bort, att längta efter att vara
någon annan, om vänskap och kärlek, om
snygga killar och såriga tjejer, om underbar
musik och småstadstriostess, om saker som
känns, om saker som går sönder.
Tycker jag att alla ska läsa och av 0-5 får
den en 4. Den är värd att läsa men det
kanske inte händer så mycket mer än
ångest och kärlek. Men den känns ändå
inte tråkig att läsa! LÄS, LÄS, LÄS o LÄS!
Pözzii
Kommentarer <3
Trackback
