.

När jag lever på dagen.

När det regnar brukade jag tycka synd om mina utekaniner.

På natten brukade jag alltid mumla God natt.

I skolan brukade jag alltid undra, vad gör dom nu?

När det åskade imorse, jag undrade. Men tvärstannade. Ryste till. Mindes.

Inatt drömde jag. Jag såg dom, först var det underbart. Men sedan mindes jag. Så jag gallskrek efter Mamma och blev helt stum. Döv, jag fattade ingenting.

I skolan så bränner det i hjärtat, hela tiden. Kan inte sluta.

Det gör så ont. Jag kan fortfarande inte förstå. Jag vill inte, får inte, kan inte. Jag vägrar att titta, på buren som står där än. Jag vill inte ha med något av det att göra. Skit i det. Jag bryr mig inte om det längre. Jag orkar inte. Men man måste leva. Följa stigen vidare. Men jag vet att ingen fattar.  Alla sörjer på sitt sätt, ingen förstår mitt. Jag har gråtit så pass mycket,  så nu gör det ont i ögonen nästan hela tiden.

Men jag måste, alla måste väll? Eller? Det är väll vad livet är, ett måste. Om men vill nått med det, såklart.