Två kärlekar.

1

• Hur går det med Jonathan? Frågade Sofie en vacker vår dag. Klockan var tio och jag och min bästa vän Sofie gick till skolan en Måndag efter en lång helg utan varandra. Sofie är en mörk tjej från Thailand med ett perfekt ansikte utan finnar och acne. Sofie har en udda klädstil men med en underbar humor. Hon har svart hår och bruna ögon, just idag hade hon en blå jacka som ser ut som en tajt tröja med kort kjol. Ett par oranga jeans och bakom den öppna jacken skymtar man en röd Addidas jacka. Hon är smart och varje killes dröm. Men hon bryr sig inte ett dugg om killar förutom dom hon själv verkar tycka vara intressanta. Dom flesta killar dissar hon, hon gillar att arbeta mer än att leta killar. Hennes familj bor i en liten tvåa i Mörlunda, den minsta byn i hela världen. Enligt oss.

  Vi två gick på trottoaren mot skolan medan vi pratade om helgens händelser.

• Jag har dissat honom. Svarade jag och ryckte på axlarna. Jonathan var min förre detta pojkvän, nu. Jag hade bara varit ihop med honom i en vecka innan jag insåg att han var en player. Jag är också en Player och älskade det, men hatar andra Players. Dom blir inte sårade när man gör slut. Dom brys sig inte om än när man gör slut.

• Vad synd, varför det? Frågade Sofie och satte armen om mina axlar.

• Han var också en Player. Svarade jag nonchalant.

• Stackars dig, du som försöker. Sa Sofie och byte samtalsämne. Jag har hittat en kille för den delen.

• Gud så kul, för dig! Sa jag. Sofia och Sofie, jag och hon. Vi är dom populäraste i skolan, jag är snygg och snobb. Hon är smart och söt. S-syskonen kallas vi ibland även om vi inte är syskon. Våra smeknamn är Ia för mig och Sia för Sofie. Vi träffades i ettan med att våran lärare sa fel namn på oss hela tiden, det vår då vi bestämde våra egna smeknamn. Sedan återvände jag till Sia. Berätta mer om honom!

• Han är mörkhårig, bruna ögon och är en såndär ”Brun utan Sol” kille! Svarade hon och som om någon hade räknat till tre så skrek vi.

• Gud så perfekt! Ni kommer bli sååå fina ihop! Ahh, jag är såååå avundsjuk! Skrek jag till henne.

• Jag vet! Skrek Sia tillbaka nickades. Vi började gå igen och det ända vi pratade om var hennes nya kille William tills vi kom fram till skolan. När vi hade kommit fram till skolan så hade vi kommit fram till att hennes nya pojkvän var perfekt snygg. Dom hade träffas på en fest i helgen, hos hennes kusin. Han bodde i Kalmar men har lovade att hälsa på under veckan.

  Jag suckade högt när vi gick in i klassrummet. Vi var sena, tio minuter. Vi steg fnissandes in i det tysta klassrummet. Klassen hade tyst-läsning och våran Fröken tittade frustrerat på oss. Hon mumlade något om att vi alltid var sena och bla bla bla... Jag orkade inte lyssna längre utan att vi försökte tystna varandra, utan att lyckas, och gick till våra platser längst bak. Vi satt bredvid Oscar och David, fyra vid varje bord. Fyra bord i klassrummet, 16 stycken i klassen. Vi tar upp varsin bok om Vampyrer utan att läsa. Istället skrev vi små lappar till varandra. Ingrid, vår Fröken, fick säga åt oss flera gånger att hålla tyst utan att vi gjorde det. När det till slut ringde ut så reste sig alla från borden och gick snabbt ut. Vårt gäng samlades snabbt utanför klassrummet. Vi fick krama om alla, först Linnea, sen David och sist Oscar. Sia tog Linnea åt sidan och berättar om hennes nya kille. Efter några sekunder hörde man doms skrik.

• Vad? Frågade Oscar nyfiket. Oscar är en snäll och smart kille som är dökär i Sofie. Jag tyckte nästan synd om Oscar när Sofie skulle säga att hon har hittat en kille.

• Jag har en ny pojkvän, som heter William. Sa Sofie efter att jag hade get henne tecken ”Oscar kommer att såras”. Men Sia struntade i det och sa det i alla fall. Oscar slocknade lite men sen gratulerade alla henne.

• Tack! Svarade hon generat. Sedan gick vi till första lektionen, Spanska. Alla dagar utom Måndagar hade fem lektioner, Måndagar hade vi bara tre lektioner. För att starta skolan smått. Vi satt oss på våra platser innan Markus, vår Spanska lärare, kom in.

• Buenos días, ahora que se callara. La lección ha comenzado! Sa Markus stressat när han kom springandes in i klassrummet.

• Hola! Svarade klassen högt med några stönanden.

2

Vi gick ut från klassrummet så fort klockan ringde, fyra dagar senare. Klockan är 14:30 en Fredag och vi hade precis slutat. Sia skulle träffa William efter skolan en stund, Linnea skulle hem till en tjej i klassen som hette Hanna, David och Oscar skulle på fest senare ikväll, som jag själv också skulle gå på. Fast den började inte förrän halv nio ikväll. Jag orkade inte hänga med och förfesta hemma hos David så jag började ensamt gå hemåt. Inte för att festerna var särskilt stora här, kanske max 20 personer. Om man har tur. Här är det kanske det bara är fest varje lov och fler på sommarlovet. Jag och Sia brukade åka till Kalmar på loven och festa där, där det är stora fester. Idag va det bara så att någon i tredje året på gymnasiet som fyllde år. Jag satte på högsta volym på Ipoden medan jag gick.

Låt: Gubben i lådan

Artist: Daniel adams ray

”Fick en flaska i huvet,

ligga söv på akuten.

Varit död på minuten,

hela själen var bruten.”

Egentligen gillade jag inte Daniel-adams ray men eftersom den låten var populär så drogade jag den så att jag skulle kunna sjunga med när den spelas på radion. Eftersom jag måste kunna dom nyaste låtarna, ibland frågade folk ”är den här fortfarande populär” och då måste jag ju veta! Det var som ett krav på mig. Hon Som Kan Alla Populära Låtar. Fast egentligen gillade jag bara Punk, men det är en hemlighet. En gång när jag var full på en fest, så skrek jag det högt över hela jävla festen. Fan var pinsamt det var skoldagen efter. Jag går långsamt i takt med musiken hem.

Jag slängde igen dörren efter mig när jag äntligen var hemma, dom kanske 500 meterna ifrån skolan. Ropade och förvarnade alla att jag var hemma, innan jag slängde av mig skorna och la jackan på en pall. Sedan gick jag klampades in i köket, tog en frukt från en skål och satte på tv. Bläddrade igenom kanalerna och hittade inget kul. Då tittade jag ut genom ett stort fönster som vette ut mot vår stora gård. Men stora växter och en stor grill. Där ute låg Mamma på en solstol och solade med stora solglasögon. Jag öppnar glasdörren och skriker än en gång att jag är hemma. Mamma nickade bara och då slängde jag igen den dörren också. Jag sprang med frukten i handen upp för trappan upp i loftet. Som jag hade som ett stort sovrum. Där satt jag på radion och la mig på sängen. Suckade högt. Jag försökte lugna ner pulsen och andetagen. Fan vilken dålig kondition jag har! Tänkte jag. Jag satte igång datorn och loggade sedan in på Facebook, för att vara social. Jag började chatta med Josefin, en sorglig tjej från ett kollo för två år sedan. Då vi var två snobbiga, fjotisaktiga femtonåringar. Vi var som bästisar i två veckor. Vi fick varandras telefon nummer och facebook-kontakt så att vi kunde hålla kontakten. Men för ett år sig fick Josefin reda på att hon har Cancer, jag hälsade på henne på sjukhuset och fick reda på att hon skulle bli botad. Men då var hon tvungen att säga farväl till hennes långa platina-blonda hår. Det hon älskade så mycket. I början var hon en tjej utan hår som höll sig undan ifrån folk, men med tiden har hon blivit lika snobbig, skön biatch som innan.

3

Jag stängde av datorn och satte mig rakt i stolen. Jag tog fram en lång, axellös klänning ifrån garderoben. Den var marinblå med svart kant vid knäna med ett kors av snören där bak. Jag tar på mig den och ett par skor med läder snören och 10 centimeter klackar. Jag la på extra mascara och blå ögonskugga som passade ihop med klänningen. Lite genomskinligt rött läppstift, som bara syns lite grann. Sedan letade jag efter en svart läder handväska, som jag snabbt hittade och fyllde den med mobil, plånbok, nycklar och annat smått och gott. Sedan gick jag ner mot köket, där Mamma satt med en sommar klänning.

• Hej, jag sticker nu! Sa jag när jag kom ner för trappan.

• Vart ska du? Frågade Mamma halvt intresserat.

• Till en fest vid stranden, bara med några från klassen. Ljög jag, det var en ganska stor fest för dom som är större än mig och dom andra i klassen. Fast den skulle vara vid stranden, så det var bara en vit lögn som hon ändå inte kommer få reda på.

• Jaha, men ha så kul då! Svarade hon utan att se min lögn.

• Nehe! Sa jag ironisk.

• Va?

• Nej, det var inget. Sa jag och gick.

• Ha så kul! Ropade hon efter mig. Utan att fråga hur länge jag blir borta eller när jag kommer hem.

  Jag skulle träffa David och Oscar ett kvarter förre stranden. Jag fick ta bussen medan jag hittade dom med varsin cykel, när jag kom fram.

• Tja! Hälsade jag på dom och dom hälsade tillbaka med en kram och vi började gå emot stranden.

• Va fin kläd du va då! Sa David och luktade sprit, säkert efter doms förfest.

• Va fan, alla på festen går ju säkert sista året på gymnasiet! Man måste ju passa in. Sa jag med ett leende och visste mycket väl att jag var ganska kort för min ålder. Som den lilla biatch som jag är.

• Nu är du ju minst lika lång som Sia! Jublade Oscar.

• Förlåt mig att jag är kort! Väser jag tillbaka, surt.

• Lugna dig fröken sur-o! Skrattade David och la armen om mig.

• Bort med din stinkande arm ifrån mig! Sa jag och han tog bort den. Sen skrattade jag ett falskt skratt. Så barnslig man kan vara då! Tänkte jag, dom är mina kompisar. Varför skulle dom stöta på mig? ALDRIG. Jag slutade snabbt skratta det falska skrattet.

  Vi kom snabbt till festen och vi skildes åt. Jag letade i folkmassan efter en öl, eller något liknande. Eftersom jag vet att jag lugnande ner mig med sprit, inte lika orolig för vad som kommer att hända eller sur hur fort någon flörtar. Jag Blir Mig Själv.

• Du, tjejen! Ropade någon bakom mig och en hand landade på min axel. Jag vänder mig med ett leende om. Där stod en kille, två år äldre. Med en öppen skjorta och mörkblåa jeans. Med mörka ögon och blont hår. Och två öl i handen. Här.

• Tack! Sa jag och log ett flörtande leende innan jag klunkade i mig ölen.

• Oj,oj. En törstig tjej det här va! Sa han och la armen, med en vänlig gest, runt mina axlar. Jag flinade generat och skrattade självsäkert. Han lede mig genom folkmassor och presenterade folk för mig. Medan han också smög iväg ibland, när jag hittade någon att tala med en stund, för att hämta öl eller att hälsa på någon. När natten började bli morgon så blev vi sittandes på en gräsplätt och dricka varsin öl i varandras famnar. Vi hade fått varandras nummer, såna som bara kommer att ligga i telefonboken. Detta var en sån här kille som jag skulle glömma bort, aldrig mer se. Utan bara va med under en natt. Aldrig hälsa på honom om jag såg honom på stan. Aldrig bry mig om efter det här. Killarna kan vara jätte härliga men ändå struntar jag i dom efter detta. Själv har jag redan listat ut att han också är en Player. Jag ler när jag tittar mot stjärnorna.

• Tack för ölen. Sa jag plötsligt och bröt tystnaden.

• Varse god. Svarade han och skrockade. Jag ändrade ställning och la mig istället i hans knä. Hövligheten själv.

• Va, vem?

• Tjejen som ligger i mitt knä.

• Nej, du måste ha tagit fel tjej. Sa jag och fnissade. Då böjde han sig över mig och kysste mig på munnen.

• Kom nu Wille! Skrek någon i bakgrunden, säkert en av hans polare.

• Kommer! Skrek han ,killen som nyss kysste mig, tillbaka. Vi ställde oss upp och sa hej då med en till kyss.

• Ses. Mumlade jag medan jag visste att vi aldrig skulle synas igen.

4

Jag och Sia gick hand i hand ut från skolan där William, Sofies nya pojkvän, väntade. Vi hade precis slutat efter helgen en måndag. Han stod bredvid en moppe med hjälmen vid midjan. Hans hår, som var blont, var fullt med hårgelé i en frisyr som gjorde att luggen stod rakt upp. Han hade en hood-tröja med ett par mörka jeans. Hans bruna ögon lyste upp när han såg Sia. Han ställde ner hjälmen och kom och mötte oss. Nej, han mötte Sia, inte mig. Jag tittade på när dom kramades och då fick jag en skum känsla. Jag kunde inte sätta ord på känslan, så jag lät det va. Jag log bara bredvid men det kändes inte bra. Att stå bredvid och inte vara den som blev kramad. Fast det är bara en sak som tillhör en Player.

• Sofia William, William Sofia. Presenterade Sia oss för varandra. Och jag började känna igen honom. Men det var säkert bara någon jag har sett på stan, eller det lilla torget vid Ica.

• Hej, Sofia. Hälsade William med en hand och ett leende, det leendet hade jag set förut.

• Ia. Svarade jag och skakade hans hand. Sia log nöjt bredvid. Sedan tog Sia mig en bit ifrån William medan hon log.

• Vad tycker du? Frågade hon nervös. Eftersom vi alltid brukar ge poäng, mellan ett till tio, på varandras killar.

• En tia, lugnt! Svarade jag med ett stort leende, men nu kom jag på var jag hade set denna ”William” förut. På festen denna helg, killen som gav mig en öl. Som sen jag kysste och fick ett telefon nummer för att hålla kontakten. Fan.

• Tack! Fnissade hon och tittar nöjt mot William. Kom, nu går vi tillbaka.

  Hon drar mig tillbaka till William, som ler nyfiket. Han verkade inte ha märkt att vi har sets förut. Sia märkte inget på mig, utan började prata och fnissa flörtande med honom. Han skrattade och la armen om henne. Hon tittade bakåt och log åt mig innan hon åkte iväg med honom på mopeden.

  5

  Jag suckar och började gå hemåt. Jag rotade fram Ipoden i väskan och satte på musik på högsta volym.

  Låt: Gubben i lådan

  Artist: Daniel adams ray

  ”Fick en flaska i huvet,

  ligga söv på akuten.

  Varit död på minuten,

  hela själen var bruten.”

  Nu började jag kunna låten utantill, så jag sjöng, tyst för mig själv, med i låten. Grubblandes på hur fan jag ska förklara att jag har kysst min bästis nya kille, gick jag hemåt. Men man kan ju alltid ljuga. Nej jag kan inte ljuga för min bästis. Efter en bit såg jag Linnea och Hanna framför mig. Jag ropade efter dom och dom stannade och väntade när jag sprang efter dom.

• Tjo! Flåsade jag fram och stängde av Ipoden.

• Tjo bree yo, hur är det mannen? Hälsade Hanna på mig på sitt eget sätt.

• Bra. Muttrade jag. Jag hade aldrig gillat Hanna, hennes ovanliga språk hade jag svårt att förstå så jag ville aldrig prata med henne. Det kändes så fånigt att säga ”Va sa du?” hela tiden. Men ibland måste man vara social. Linnea har aldrig haft svårt för Hanna och jag trodde att dom höll på att bli bästisar. Nu fnissade Linnea åt mitt sura svar.

• Vart är ni på väg då? Frågade jag istället för att väsa åt Linnea.

• Hem till Hanna. Svarade Linnea som gick bredvid mig och Hanna bakom henne. Jag fick tänka efter för att komma ihåg att Hanna bor i närheten av mig, i det ändå Villaområdet här. Jag visste att vi skulle gå förbi Ica som jag kan stanna på, för att där jobbade Calle, min storebror.

• Surprise din blåa apa! Skrattade Hanna och då började Linnea också skratta. Utan att jag förstod så skrattade jag också.

• Haha, den var bra. Sa Linnea och dom gav varandra en High-five. Då såg jag Ica och tänkte Äntligen räddad.

• Jag ska in i Ica, vi ses sen! Sa jag och började gå mot andra sidan gatan.

• Tjo, vi see ya imorgon Din blåa apa! Sa Hanna tillbaka innan dom svängde av gatan. Jag kunde inte låta bli att le när jag gick in i Ica och plockade fram en flaska med bubbel vatten. Sedan gick jag fram till disken där min blonda bror stod med en röd t-shirt.

• Hej, syrran. Hälsade Calle med ett leende på andra sidan disken.

• Tja. Jag ställde fram flaskan och han tar emot den.

• Nitton och nittio. Sa Calle och jag plockade fram en tjuga.

• Skit ner dig. Sa han bara och gav mig flaskan utan att ta tjugan.

• Vad!? Frågade jag.

• Du är min syrra, du behöver inte betala! Utbrast han med ett leende.

• Nehe. Sa jag och öppnade flaskan och klunkade vattnet. Vem ska det da?

• Jag. Jag bjuder. Sa han.

• Tack. Ses hemma senare da. Sa jag och började gå ifrån honom.

• Njea. Började han och jag stannade. Har en dejt att gå på...

• Så kul för dig da! Svarade jag men tyckte faktiskt att det va kul för honom.

• Ses.

  Jag gick ifrån honom och satte på musiken igen. Denna gången satte jag på något jag gillade.

  Låt: Mama

  Artist: My Chemical Romance

  ”Mama, we all go to hell.
  Mama, we all go to hell.
  I'm writing this letter and wishing you well,
  Mama, we all go to hell. ”

  Jag nynnade med texten på vägen hem den dagen.

6

Jag saknar dig. Skickade jag till William på SMS. Hoppades att han skulle svara att vi inte kunde träffas mer. Att det aldrig kommer hända något mer. Även om jag redan vet det. Så att han inte dejtar både mig och Sia.

Jag saknar dig med. Blev svaret i från honom. Fan vad jag hatar dig, ville jag skriva men försökte hålla mig till planen.

Kan vi träffas imorgon? <3 Skickade jag sen, njöt av tanken att avslöja honom. Eftersom han skulle träffa Sia då. Jag skulle klappa till honom ordentligt. Skrika åt honom, att han inte kan hålla på så här. Att det finns gränser för en Player också! Sia skulle gråta i bakgrunden och bli tröstad av Linnea, David eller Oscar. Den som inte skulle trösta henne skulle klaga på honom med mig. Han skulle svära, ge sig och åka eller springa iväg ifrån oss. Han skulle aldrig komma tillbaka. Vi skulle skratta åt minnet några år senare.

Visst, på än gång efter skolan? <3 Jag flinade stort för mig själv. Sia skulle träffa honom på kvällen, han skulle sova över. Jag ska försöka få Sia att stanna efter skolan tills han kommer eller att jag försöker behålla honom så länge som möjligt. Så att Sia ringer och han avslöjas.

<3 Längtar <3 God natt <3 Blev det sista jag skickade till honom, sen la jag mig i sängen. Drog upp täcket till hakan och somnade.

• Jag hatar dig, Sofia! Skriker någon, det låter som det är Sia. Vi är på skolgården. William håller om Sia och hon gråter av hat. Hat mot mig. David, Oscar, Linnea och Hanna stor framför dom. Som om dom skyddar dom ifrån mig.

• Vad har jag gjort!? Skriker jag tillbaka.

• Att du svek oss, att du vågar koma tillbaka. Det finns faktiskt gränser för en Player också! Skriker Oscar, orden sårar mig inte. Dom gör mig rädda. Jag kommer att förlora allt.

• Att du vågar gå bakom ryggen på mig! Säger William och i hans famn nickar Sofie.

• Jag har för fan inte gjort något! Skriker jag och av rädsla, för att förlora dom ,börjar jag gråta hejdlöst. Ni får inte lämna mig! Sia, det var Han som kysste mig, inte tvärtom!

• Och det ska jag tro på! Svarar Sia utan att tveka, som en snobb, inte den snälla, söta Sia som jag känner. Utan som en bitchig bortskämd snorunge. Som jag.

• Vi är bästa vänner, du har lovat att tro på allt jag säger! Minns jag medan tårarna gör benen svaga och jag sätter mig på knä.

• Så länge vi var vänner. Svarar hon och mitt hjärta brister. Jag skriker ett hjärtskärande skrik som dom bara glor på. Jag tar händerna för ansiktet och lägger mig på marken.

• Där passar du, Börjar hon, i smutsen.

  - Snälla lämna mig inte, inte nu! Skriker jag när dom börjar gå ifrån mig. Världen runtomkring mig ändras. Jag ligger på en sopptipp, i mörker. Det regnar, utan att jag blir blöt. Jag är gammal, detta är mitt hem. Det är det här som kommer att hända om jag inte tar hand om mina vänner. Jag kommer bli gammal, ensam kärring.

Svetten rann ifrån mig, sprattlar med armarna och benen medan jag skriker. Händer höll fast mig, försökte väcka mig. Utan att lyckas. Jag öppnar ögonen snabbt, ljuset bränner dom. Jag slänger mig ur sängen. Ser vart jag är, på ett sjukhus.

• Jag måste rädda dom! Skrek jag förvirrat.

• Nej, du måste lägga dig ner och ta det lugnt. Sa en lugn mansröst. En man ställde sig framför dörren, bered att fånga mig om jag tänkte fly.

• Nej, jag kommer att förlora dom annars! Dom kommer lämna mig, i smutsen! Skrek jag igen. Är emellan dröm och verklighet. Jag kan inte fly, så jag låtsades ge upp och satt mig på sängen. Fortfarande mer i drömmen än i verkligheten. Mannen som stod framför dörren flyttar sig så att han står bakom mig. Andra mannen satt sig bredvid mig. Höll fast med i handleden. Jag ser att jag fortfarande hade min pyjamas. Ett par mjuckis byxor och ett linne.

• Så ja, ta det lugnt. Andars. Sa han lugnande, jag låtsades att jag lydde.

• Släpp mig. Muttrade jag och skakade lätt på handen. Han släppte. Haha, det var dumt. Jag hoppade upp och flydde ifrån rummet, kom ut i en korridor. Jag sprang åt ena hållet, hittar en disk med en dam som glodde förvirrat på mig.

• Fånga henne! Skrek ena mannen efter mig. Damen hann inte regera innan jag var ute i väntrummet. Där satt Sia och Oscar och glodde förstört på mig.

• Sofie! Skrek jag och kastade mig i hennes famn, när hon ställde sig upp. Förlåt, förlåt, förlåt!

7

Du är så jävla pinsam xD Skickade Sofie två dagar senare, när dom på sjukhuset insåg att jag inte galen. Bara förvirrad för den stunden.

Förlåt, men lite roligt var det i alla fall! Tyckte jag nu efteråt, nu skrattade jag bara åt det.

Lite... ;P Svarade Sofie. Jag visste att hon inte var för sur, men drömmen störde mig fortfarande. Jag hade förstått att jag inte kunde få William att erkänna det utan att såra Sia.

Haha xD Sedan kom jag på att jag fortfarande måste se till att William inte säger något om Oss, om mig och William. Jag började istället SMS:a med William: Vi måste ses.

Du kom inte i Tisdags.

Jag var på sjukhuset, smart-as. Kom till Ica. NU.

Det tar en halvtimme att köra. Vi ses klockan ett. Jag tittade på klockan och det var om en tre kvart.

Bra. Blev mitt svar gick sedan ner för att att något att äta.

Jag tänkte tillbaka medan jag väntade på honom. På allt som har hänt för att jag festade, en gång. Jag såg honom när han gick emot mig, han såg osäker och förvirrad ut. Men han ler självsäkert, när han kommer emot mig.

• Hej, gumman! Sa han och försöker krama mig. Jag backade och väste åt honom.

• Sluta, jag är inte din ”Gumman”, det är Sofie. Sa jag bestämt.

• Vem? Frågade William osäkert. Han visste, det visste jag. Det visste han. Jag fnös åt honom, att man kan vara så barnslig!

• Sofie Engman. Svarade jag lika bestämt och trotsigt.

• Åh, du vet... Mumlade han osäkert, osäker på vad han skulle göra.

• Självklart jag vet! Jag är hennes bästa vän! Jag skyddar henne mot såna som dig. Väste jag emot honom och han backade några steg. Jag följde efter.

• Hur...? Frågade han sig själv, men jag svara:

• Tror du inte jag känner igen dig när du kommer gående emot mig och min bästis en helg efter dagen då vi träffades!? Skrek jag nästan i ansiktet på honom.

• Ju, men. Hur, jag vet. Men, nej... Svamlade han medan han nervöst drog händerna genom håret.

• Jag är inte dum, jag vet att Sofie gillar dig. Började jag och William blev röd om kinderna. Så jag tänker inte be dig att göra slut. Men att du tar hand om henne.

• Ju, det hade jag tänkt att göra. Muttrade han lite osäker på om jag kommer att slå till honom.

• Så du är ingen Player? Frågade jag förvånat.

• Nej, ju. Kanske... Svamlade han igen nervös för att säga fel.

• Ja eller Nej.

• Nej, eller... Började han och jag suckade. Bara när jag dricker, då blir jag full. Men det bara för att jag känner mig så ensam!

• Men inte annars...? Frågade jag.

  - Nej. Svarade han bestämt. ( Det failade sig där)

  Bra, då var detta avklarat. Sa jag och började bli rastlös. Han börjar gå ifrån mig, ifrån gatuhörnet vi hade stått vid. Jag blir osäker på vad jag ska säga.

• Du... Började jag. Ta hand om dig. Han nickade som svar, jag log och han besvarade leendet med ett till. Jag vänder mig om och börjar gå emot mitt hus. Detta var den största äventyr för mig. Eftersom det inte händer särskilt mycket för mig, och Sia i denna lilla stad.

• Och Sofie! Ropade jag häftigt efter honom. Han gjorde inget för att visa att han hörde. Jag får bara hoppas på att han är rätt person för Sofie.

Slut